distanser
men vi ses ju inte hela tiden förstås.. så vad händer där emellan? han går hem till sig och jag är här hos mig.. jag saknar och jag väntar och när vi sen ses är man lycklig igen. frågan dök upp.. i huvudet.
hans liv.. han har sitt liv. jag är tacksam över att han har det och inte är beroende av mig 24/7.. men borde han inte känna nån slags längtan ändå? känna att ja.. han saknar mig kanske. slå en pling för o se om allt e okej eller bara för o säga godnatt.. hm.. småsaker kanske. men o ha mer kontakt med andra människor som inte betyder något än med honom i veckorna känns grymt tröstlöst. när han jobbar e det inget snack om saken.. ja menar, han har två små timmar för sig själv. dem behöver han till just det..sig själv.. me nu då.. sjukskriven i två veckor och inga synliga planer på att ens träffa mig under denna tid.. och fortfarande kanske ett sms t godnatt på sin höjd..
jag tog upp det med honom.. han är inte van o vara i ett förhållande annat än med sig själv, han har sina rutiner o sina vanor och ärligt talat behöver han inte mig i de livet egentligen.. han hade förberett livet som ensam. sen kom jag.. krocken blev väl för mkt antar jag. väl med mig kan det hanteras.. men det är det andra. så fort han kommer till trygga hemmet så beteer han sig som jag var.. som alla andra. som en nätpolare typ.. telefonen används otroligt lite.. 30 minuter på 3 dagar.. o han tycker inte om luren. också nåt ja kan förstå.. om det inte vore för det att vi bodde 22 mil ifrån varandra. det är här haken kommer..
alla tycker inte om telefonprat. men då kan man väl träffas istället? nej.. det tar fem timmar o ta sig kommunalt med buss.. så fort man kommer till ro o känner att man kan slappna av tillsammans så e det dags o säga adjö.. även han tyckte känslan var att börja om varje helg.. aldrig komma riktigt nära..
så lösningen vore enkel. vi träffas i en vecka först o främst.. konstant. och ser hur der går o lär känna varandra. mennaturligtvis ska det inte vara så enkelt. andreas är sjukskriven nu.. 2 veckor till o börja med från i måndags.. o innan det var det preliminärt en vecka.. stackarn mår bajs.. han har lungsäcksinflammation och jag känner mig då åännu mer hjälp och maktlös och deinitivt dum som tar upp en sån sak när stackarn ligger o har så ont.. hur som vore det ju bra om man kunde ses o ja kunde ta hand om han eller nåt, men han vill va ensam nu när han e sjuk.. nämde nämlgien detta i förbifarten men fick ingen vidare respons. varpå jag drar min slutsats.. alltså det vore ju faktiskt liksom två flugor i en smäll..
men som sagt.. det gick inte.. jag sa det.. vi skulle behöva träffas i typ en vecka och se.. men det går inte sa han då... nehe.. då vet jag inte var min respons.. när det tydligen inte går o se en vecka. "tydligen.. nej.. inte tydligen. det GÅR inte i en vecka helt enkelt." så sa han då.. senbörja han sväva ut o rubbla rabbla svabbla om det ena o det andra.. bl.a. om att närhan slutar jobbet så har han tid.. frågan e ju när det blri, om det blir. alls.
naturligtvis e det för tidigt o tala om nån flytt hit.. möjligtvis om han flyttade till en egen lägenhet men ja kan ju tänka mig att det skulle kännas enormt onödigt o dessutom känner han ju ingen här...
så min slutsats till detta är: för icke telefonvänligt inställda människor som har ett distansförhållande är distanser ett rent jävla helvete!!
bara så ni vet, gott folk..
jaja.. nu e de bara o säka vidare på jobbfrronten också.. för att frångå från ämnet.. o sova det kan man ju inte alls med de här snurrandes i huvudet.. han egna liv och mitt liv och vårt (?) liv.. imorgon ja... eller senare idag.. med tanke på vad klockan står på.. så ska ja gå in för cvskrivningen igen.. igen.. suck.. distanser e faan inte lätt. jobb hittar man ju tydligen inte heller lätt som en plätt.. shit o apa.. miss him like crazy.. frågan e om han saknar mig i sit liv där han inte behöver mig. haha.. tankar tankar. han säger att ja tänker för mkt. det är mitt problem tydligen.som att jag inte visste det. ge mig ett jobb o vips så har ja annat o tänka på.. en hjälp på vägen iaf! vad var det mer.. jo att ja tydligen blir apatisk på söndagar.. konstigt. visste ja inte om själv.. lustigt va man får reda på saker genom andra. kanske uppfattas jag som det är ja vet att hanska gå.. och att den där hemska veckan ensam ska börja.. utan bekräftelse o allt de där.. han behöver ju inte lika mkt sånt från mig som ja från honom sa han idag..
stämmer säkert. han har ju sitt på det torra. ja e liksom bara bonus.. jahoppas innerligen att ja kan vara annan bonus än när det bara passar honom dock... tror inte han gör så med flit. för som sagt, när vi väl ses e det toppen.. men ja.. i veckorna har han ju sitt. han behöver inte det här guligull o prata i telefonen och skicka massa sms och tala om vad man gör och allt som hör till de där nyförälskelsen när man inte ses.. egentligen så skulle ja ju se fram emot ett godnatt samtal förstås... varje dag. men de e en sån där förväntning igen... han hatar att folk förväntar sig saker.. *klia i huvudet* vore iaf trevligt med en sån rutin.. men men.. man kan väl inte ha allt. en bra pojkvän när man ses o en toppengullig när man inte ses.. haha.. vore ändå najs o känna sig uppskattad då också.. eller iaf känna av att ja har en plats där.. undrar om han ser det så.. hm...
bara en sån sak att ja faktiskt inte vet när ja ska träffa honom igen.. det gör en lite stingslig. han har som sagt ont nu o så... skulle tydligen in t norrtälje eller sthlm på torsdag eller förmodligen fredag o shoppa... om han inte fått sin röntgen tid då.. också nåt lite konstigt. han vet inte när han får den men han bad mig föruto följa med på den men nu verkar det inte vara en issue längre? har han ändrat sig eller tar han bara för givet att ja kan släppa allt i sista sekunden o spriiinga dit när han inte ens kan ringa o säga godnatt?
ne nu e ja elak.. kanske e lite bitter ändå.. men ja känner ju verkligen för honom.. betyder ju än mindre att ja inte vill träffa honom o än mer att ja vill ta hand om hojnom o när man blir nekad det så känns de ju i själen.. hur nära får man komma o hur långt ifrån ska man stå? hur mkt ska ja fråga o hur ska man vara?
ja distanser fysiskt o psykiskt som följd av de fysiska. inte roligt. skit på dem. tips någon?
släpp in dina nära idag..
härmapa! :p
hm.. nu har saken varit i luften en del.. utbytt åsikter o läst bloggar o nu kan ja inte låta bli o skriva jag också. *härmapa som jag är!* :p
det vi talar om är spelet. maktspelet... varför finns det.. på grund av osäkerheten? vem är det som bestämt att det ska finnas.. är det olika i förhållande till förhållande? men främst, om man vet om spelet är det då i rullning? finns det alltid, för alla. eller bara för en del?
en bra kommentar tyckte ja definivt att Fredrik hade i frågan, i hans dagbok! :p att vi skulle införskaffa en spelfri dag, precis som man kan ha en bilfridag.. det var ett bra förslag. för tänk om man inte behövde tänka på hur den andra uppfattar allt man säger o allt man gör. tänk om man bara kunde göra det som kändes bra och sen gå vidare med dagen? :)
För min del så har jag way 2 little 2 do.. allt jag gör är att söka jobb. denna vecka var det tänkt nån fika o lite så men det blev tydligen inte av..då har ja tiden att analysera. att tänka och reflektera. vanligtvis brukar jag inte ha "spelets" tankar i huvudet men de senaste dagarna har de dyt upp lite mer iom att det vart på tal i min omgivning. det är rätt intressant att analysera varje steg, varje..ja. vi kan kalla det för.. varje drag i form av att det tillhör spelet. vem har makten nu och varför?
man ska inte ta allt för allvarligt på det, speciellt som "dragen" oftast görs i ovisshet. iaf fån spelfaktorn. eller makten kanske man ska referera det som.. det handlar om att man inte vill känna sig sårbar. ensam. inte den som är "mest kär" som vi diskuterade tidigare idag..
nu pratar ja ju inte i den traditionella betydelsen av makten.. för då var det ju mannen som hade all makt. kvinnan fick inte säga sin åsikt i någon fråga, för de var inte kapabla att veta deras eget bästa. deras man var deras förmyndare. förnedrande.
med tiden fick vi ju rösträtt och många säger att redan för många många många år sedan hade kvinnan en mer konsekvent roll i politiken även om den inte var tydligt kvinnlig då hon gick genom mannen. som de säger i "mitt stora grekiska bröllop"; mannen är huvudet, men kvinnan är halsen som styr huvudet..
så finurliga har vi kallats och en kvinnast list.. ja det har det pratats om i alla tider, men för att återgå till ämnet så handlar det nu inte om könen, detta maktspel utför sig ju även i icke heterosexuella relationer. dvs. för homosexuella par såväl som för oss andra. det är alltså inte en fråga om vem som ser ut som den styrande för omgivningen utan det här handlar ju om något mellan parterna i relationen.
men när slutar det då? när får man bara vara..
jag tror det krävs tid. min kommentar var att det inte är så mkt till spel när man väl ses. det är mer mellan det pågår någon slags maktkamp. det är inte så att man trivs med o ha makten heller, för oftast vet man inte om det ens. man funderar ju en del på; när kan jag ringa och hur ska man ta upp det där etc. men det är ju en del av spelet. varför skulle du annars fundera?
du funderar ju för att du undrar hur han ska tycka och reagera. du vill inte vara för påstridig. men ändå inte få honom att tro att du inte är intresserad. se! - bara här är ju spelet i full rullning!
MEN, slår det dig då att; jaha.. nu är spelet i full rullning. nej då..då e du mitt i det och tänker inte en sekund på att det är makten du vill ha, och att det är nåt slags drag i från den andra parten som gör att man vill ha tillbaka den.
nej nej. man funderar fortfarande på hur det är med den andra parten eller om man själv gjort nåt fel och därmed e man mitt inne i skiten igen.. sen om man funderar över det efteråt ser man alla tecken. man säger till sig själv att man ska förstå och se nästa gång, men när nästa situation dyker upp finns det inte den minsta tanke på makt eller spel. men fortfarande; vad tycker den andra och hur ska jag göra för att inte vara för "PÅ" men heller inte ointresserad.. *haha* samma visa igen. man vill göra rätt intryck.
är det vad det handlar om? att göra rätt intryck? men då borde det inte finnas så infrekvent. kanske är det så att det blir mindre påtagligt ju längre förhållandet pågår.. att det liksom behövs för o hålla gnistan uppe? men nej.. det kan jag inte tro på helt och hållet.. för det är ju väldigt utmattande det här med spelet..
under ett tidigare förhållande så (vad jag minns) ebbade spelet ut ju mer man lärde känna den andra och fick en säkerhet i förhållandet och i den andra personen, MEN spelet sattes i rullning när han tyckte att det blev för tråkigt eller om det var något annat som triggade, men efter ett antal år började det igen.. men jag tror att i många fall beror alltså det hela på hur väl man känner varandra.
i det här föregående exemplet så berodde det helt enkelt på brutet förtroende, eller det är var jag tror. hur väl man än känner varandra och känner tillit såbehövs inte spelet längre. det ärbara kärlek. visst kanman bli osäker även då, konstiga blickar etc. men då handlar det nog inte om makten.. den är redan ovidkomlig. onödig. eller det är vad ja hoppas iaf. men när nån känner sig för säker så kanske en av parterna inte vill bli tagen för given..man bryter lite på vanan. sätter in oväntade brutna rutiner, kansk för att få uppmärksamhet. vips.. spelet är i full rullning. man söker bekräftelse när man inte längre får någon.så visst kan det finnas även i stadiga förhållanden, men jag tror inte den behöver vara igång hela tiden.. lite små makthopp kanske sker, men ingenting som man ska behöva känna sig så orolig över, inget som behöver påverka hela ens tillvaro.. det lugnar ner sig. eller vad tror du?
det kan ju vara så som jag tror i fallet ovan också, att kärleken helt enkelt inte räcker, den ena partern förlorar lite av intresset.. sätter annat framför partnern och bryter förtroendet. o även här hoppar makten från part till part..
alla små saker och bekräftelser. man vill ha bekräftelse och inte visa sig för öppen, får då finns det större risk att bli sårad öppet.. murar o skit. hm.. det är mkt bakom allt det här! går o prata om hur länge som helst men nu har det här blivit långt nog.
tänk på hur bollen rullar imorgon..
tränings dilemma
Det skulle bli gympozz och jag skulle börja idag. MEN ju närmare klockan började röra sig mot dags att gå ju mer ångest kröp sig på.. okej, det hon gjorde var inte rätt, men man ska ju föregå med gott exempel..
"BEHANDLA ANDRA SOM DU SJÄLV VILL BLI BEHANDLAD". så jag kunde inte.. har inte hört nåt från henne sen sist. ska kanske skicka ett sms iaf, imorgon o fråga om hon tränat nåt mer sen sist.. visst. man kan ju alltid vända på myntet; hon behandlade mig på ett sätt hon antagligen inte skulle föredra att bli behandlad på, varav konsekvensen av hennes handling bör logiskt bli att behandla henne på samma sätt tillbaka. men nu behöver man inte lägga sig på dagis nivå..
så det blir nog så, jag är för snäll som vanligt.. för godtrogen. jag skickar ett sms imorgon.. följt av att jag antagligen ska börja på det andra stället ist nu när det visade sig vara en så stor skillnad i pris redan första månaden.. vi får se hur hon reagerar på det.
pratat med andreas o sedan med ingela ang. ev. kryssning.. båda partner var på nästa helg redan. ovanligt at allt går så smidigt.. måste kika på priser o grejer. pinglan skulle höra med robin o ev. annan part om robin inte var så på. men det ser lite ljust ut iaf! :)
så nu blir de kikning på det. sugen på gottis.. typiskt. får nöja mig med salta pinnar o saft. yummie? inte som ja vill men de duger väl..
så.. imorgon är det fredag. yiipii.. eller nåt..
what..?
en fin pojke. förvirrande. säger en sak. gör..en annan?
de säger att det man gör betyder mer än det man säger. det stämmer.
igår var en förvirrande dag. lyckliga tösen förblev lycklig men än dock aningen confused. inte svårt o få mig det visserligen men jag har helt klart för lite o göra om dagarna. överanalyserar allt.
vill inte skriva för mkt. för jag tänker för mkt o om ja skriver allt jag tänker så kommer mina läsare bli mer förvirrade än mig då allt låter logiskt upp i mitt huvud men helt patetiskt och galet out in the open.
så nu vill Frida helt enkelt få bort den där känslan i magen, de där oron.
hon vet att det inte är nåt. men hon behöver bekräftelse på detta... nu.
hjälp mig?
------------------------
känns som jag fick lite hjälp på vägen nu.. det var behövligt! ;)
TACK BABE!