från början

Min resa genom livet och viktförändringar har varit lång och snårig, med hinder på vägen, som med allting annat.

Jag tror det började den dagen man blev medveten om att andra barn inte såg riktigt ut som en själv.. Redan från födseln var jag "mullig" och när skolan började började även allvaret.. Barn är alltid barn, de hittar olikheter och pekar ut dem, och i det här fallet blev det så klart min vikt som blev utpekad. Ja.. det är ju egentligen ett finare ord för att bli mobbad.

Åren gick och även om inte mobbningen bestod så har alltid min uppfattning om min kropp som ful opch fet legat och gnagt i bakhuvudet. Aldrig har jag sett mig själv som vacker.. och i skiftet högstadiet/gymnasium började jag träna. Inte bara regelbundet men i det närmaste besatt.. det var dubbelpass och besök så ofta som möjligt på min lokala jympaförening. Och visst gick jag ner i vikt. Beslutsam som jag var åt jag heller inte godis mer än 1 gång i månaden.
Sen träffade jag en kille.. och vad händer? ja.. kilon börjar smyga sig på igen..

Fortfarande relativt aktiv på jympan förblev jag något år till.. från ett fast förhållande till singel och sedan träffade jag någon annan. Det blev min fälla till fetma. Denna snubbe var inte direkt fixerad vid att äta rätt, det som betydde något var att det smakade gott! Och jag hängde på i samma visa.. chipspåsar, kladdkakor, dricka, grädde, snabbmat och mycket mer prydde vår vardag allt oftare. Efter tre år tillsammans och ett år som sambos nådde jag en punkt i mitt liv av självinsikt.

Jag hade naturligtvis inte tittat mig själv i spegeln på länge.. inte på riktigt. Och någon våg hade jag verkligen inte hemma.. en sådan hade jag inte tittat på sedan den obligatoriska och hemska (!) vägningen hos skolsköterskan i skolan. Så när jag blev anvisad en medicin som krävde en placering av min vikt för rätt dosering satt jag fast.. Jag var tvungen att väga mig. Chocken som slog mig var den som fick mig att vakna.. vågen visade på 101,1 kilo.. (ja, 101, någonting.. minns inte exakt på hektot)

Det var då jag tog tag i livet igen.. Ryckte upp mig och gick först ut och skaffade mig en våg. Jag gick med i viktväktarna via distans för att slippa gå dit o väga mig. Bara tanken på att någon annan människa skulle veta vad jag vägde var avskräckande och antagligen tillräckligt för att göra mig oförmögen att komma tillbaka på invägning. Så några möten var otänkbart.. Dock började min självinsikt få mig att se på mitt liv på flera sätt, nya vinklar och nytt självförtroende.. innan jag hade börjat se på mig själv hade jag sådan självförakt att mitt självförtroende var obefintligt, snaare liggande på minus, men efter att månaderna gick och kilona tappades och centimetrarna blev mindre hittade jag mig själv igen. En del var på väg tillbaka.

Ett år efter min början var jag singel och boendes (för första gången) i egen lägenhet och försörjde mig själv.. kroppen såg drygt 15 kilo mindre ut och då såg livet lite lättare ut. Tyvärr hade jag inte speciellt mkt arbete och en depression låg och väntade på mig. Som svar på allt ont (och gott..) i livet vände jag mig till maten. Det var min tröst i vått och torrt, belöning eller tröst. Och denna gång var inget undantag.

Jag hann fem kilo upp i vikt innan jag kunde ta itu med det hela igen.. sen vägde jag ganska jämt tjugio kilo lättare än från min början ett bra tag..

Mitt problem är ju godis o mat. Jag fullkomligt ÄLSKAR mat och i vissa perioder av mitt liv ser jag helt enkelt inte att det är värt o ge upp en sån god del av livet för viktens skull. Men när jag sedan tar itu med det hela.. vikt och träning, kost: rubb o stubb, så inser jag hur mkt bättre jag mår! Man blir piggare, gladare, får finare hy (om man inte fuskar..) och till slut underbar kropp!

Jag vet dock att man inte behöver ge upp det heller, bara man äter med måtta. En del av mitt problem ligger just i det. att äta bara liite chips.. etc. det beror på hur motiverad jag är och i vilken fas av dieten jag ligger. Om man får smaka på det goda kan det vara svårt o sluta. Då kan jag ofta känna att jag hellre avstår helt. Men en del saker kan ju faktiskt hjälpa med bara lite av för att stilla det värsta av det aktuella suget,och då kan det vara en idé om pointsen tillåter.

Så nu är det alltså en del av min resa ni besöker.. och för att prata lite närmare om åren så ni får en uppfattning om var jag står nu kan jag tala om att jag år 2006 i slutet av året besäkte Thailand. När jag åkte dit var det för en liten vilostund i livet, bli kry i själen och i kroppen. Tre månader sedan återvände jag hem, den 1 januari 2007 och ganska exakt 10 kilo lättare än när jag åkte. Jag hade simmat o gått mkt promenader, försökt äta rätt och ta hand om mig själv.. och det hade lyckats! vågen pekade på 71 kilo istället för 81 och jag var i ganska bra form! Jag fortsatte att simma här hemma i simhallen men som med allt annat rann det ut i sanden när ja hade fått jobb och tiden inte riktigt verkade räcka till..

Jag träffade en underbar man.. och så kom man till den fasen igen.. alltid lite gottis till filmen etc. Och så till slut rullar det på.. kilona bara letar sig upp på varandra. Men denna gång gick jag upp och ner i vikt ganska jojo-aktigt..
Vi flyttade ihop och under augusti -08 tyckte jag åter en gång att kilona lutade åt fel håll på vågen. 86,4 stod siffrorna och blinkade.. och det var dags för krafttag igen! i ca 1,5 månader gick jag ner ganska mkt i vikt. ca 7-8 kg. Sen började det glida lite igen.. men inte så mkt.. jag låg och pendlade i en 5-kilos zon i ca 2 månader. och sedan var det bara o gå på det igen.. då stod siffrorna på ca 81. och nu, 8 veckor in i programmet IGEN.. står vågen på 75,7 kg.

Nu är det den 20e januari-09. Om fem  veckor är det dags för Thailand igen, och då vill jag ligga på under 70 för att kunna se min nya idealvikt med nya ögon. Det vill säga, med ögon som ser men inte rör! ;) 23 februari bär det av. Och när vi kommer hem så kommer jag inte att börja lägga på mig igen. nej. nu ska jag nå min vikt som jag velat ha i så många år!

Nu är jag så nära så jag nästan kan ta på det! För andra låter inte drygt 10 kilo nära men för mig som har varit 35-40 kilo ifrån är det här inte så farligt. man kan iallafall lukta och se målet.. jag har inte bestämt mig för en exakt siffra.. men jag skålade på 60 kg till nyårsafton, men då var det medräknat att kilona kan gå upp om muskler blir till fett och då vill jag inte ligga på så lite som 60 kilo. Jag tränar ganska mycket nu så jag måste tänka på den delen också!

Om jag skulle väga 63-64 tror jag att det kan vara rätt lagom men eftersom jag inte gjort det på såå många år (någonsin?) så är det svårt att se innan man står där.. jag kanske e helnöjd när vågen visar 65-66?

En normalvikt eller BMI som ser fin ut vore inte fel.. just nu står BMI på 28.3. Under 25 och över 20 är "normalt"

Jag är 163-164 cm lång och det är ju det som BMI uträknas på, det och vikten då.. fniss!

nej nu tror jag ni vet nästan lite för mkt till och med! ;)

nu är det ju mitt i natten också. Ska läsa lite och sen nanna sött som 17! Tänka på morgondagens middag och det faktum att det är rätt kalt i kylen.. men ja har pulver. äckligt men bra vid brist av annat! hihi! bättre än ingen mat alls också.. finns alla näringsämnen o allt.. o så går man ju ner i vikt har jag hört.. :) eller vad tror ni?

och resan fortsätter..


Kommentarer
Postat av: Malin

Fin beskrivning av din resa, jag är exakt lika lång som dig och mitt mål är att väga 63 kilo men vi får se var det stannar. Kanske är jag nöjd vid 65.

2009-01-28 @ 08:58:03
URL: http://malinjoe.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0