Heaven

desperat önskar jag, jag önskar att jag inte var så ensam

jag försöker hålla modet uppe. se framåt. vara glad.

men idag är det svårt. Idag ska man vara glad. Det är dagen före julafton. Yiipii.. eller nåt.

nej, känner inte så idag. ärligt talat känner jag ingen större lust över o vara här över huvudtaget. Ingen alls. Nu vill jag bara hem. kanske för att det är så nära nu, en dryg vecka. Kanske för att det känns så långt bort. Det är nära nog att ta på, men tillräckligt långt bort för att inte kunna känna spritt språngande lycka just nu.

O iom att jag fått nån slags nedåt spiral påträngande idag känns de inte alls kul nu. Jag vet ju att det går över. Jag vet ju att det blir bättre. Jag vet ju att det är onödigt o känna så här. Jag vill inte klaga, jag vill inte känna så här. Jag vill vara glad. Lika glad som jag kan vara. Som är så nära, men yet so far away. på många sätt kanske..

Kanske beror det på att jag vet att det bara är att vänta kvar nu. Jag har inhandlat allt. Ja, det mesta. Några småsaker kan man väl få med sig hem förstås, utöver de ja redan har. Nån liten present eller så. O de skulle sitta fint me en liten partyväska hem också, även om de inte blir så, e jag NÄSTAN 100% säker på, trots min förkärlek till väskor. Allt ska få plats också.. Och allt väger juh. 20 kg e redan överskriden för min del, e bara o hoppas att föräldrarna har lite mindre så man inte får betala övervikt.

Ärligt ska jag verkligen försöka gaska upp mig nu. Jag vill inte "må" ledsen. Speciellt inte när ja inte HAR NÅN GILTIG ANLEDNING! Jag kan komma på varför jag e det. Varför de känns så hopplöst och tråkigt o alltihopa, jag vet nog egentligen varför. Men det är ingen giltig anledning! Ingen har dött, jag är frisk (så när som på en tråkig förskylning, men nu snackar ja FRISK som i ingen cancer, ingen hjärnhinneinflammation.. ja du fattar) mina vänner e mig kära (även om de haft mkt o göra nu i jul o inte haft kontakt med mig så mkt på veckor) och jag har min familj i livet.

Vad har ja o klaga över?? Ingenting. Jobb får man ju någon gång, jag har lägenhet. Jag har vänner.. ja allt de där ju. O ändå kommer de där lilla över mig, speciellt nu i jul. Att vara ensam. Själv. Ingen här. Ingen o mysa med, kramas med. Ingen o bara få VARA med. Älskar mina kära vänner. Men de har ju sitt sen på julafton o de följande dagar. De är ju familjegrejor o pojkvänner o de ena med de tredje. Jag hade de så en gång i tiden. Hm.. ja ska inte vara så här nu. Jag SKA INTE. får inte. vad är min rätt till det?

Jag svälter inte, mina barn (som ja inte har..) dör inte av aids. Dumt o förstå?? Jag är OK. Nu ska ja försöka skaka av mig skiten som ligger o trycker på. På både ögonlock och ork. du vet de där helt onödiga tårarna. Den där ovilliga känslan av att gå upp ur sängen.

jag har de ju bra. varför kan inte ja uppleva de då? Jag måste skärpa mig! Fan va jag hatar självömkan. Va e de bra för? Jag e ju för faan inge offer! Blä på mig själv. Usch. UPPSKATTA! de ska man göra. Japp..

Nästa år kanske e annorlunda. Då är de kanske jobb där, o allt de andra bra också. Och förhoppningsvis, om ja får de ja vill, är de nån mer där då också, på julen. Nån o mysa me o allt de dära. Ja ni som vet ni vet ju va jag hoppas på..

Det kan lika gärna vara så att nån BLIR sjuk, att ja INTE lever o allt de där förändras, så såna här onödiga känslor övergår till obefintliga då RIKTIGA behov är närvarande. riktiga problem.

Det gäller att ta vara på dagen. På natten. På all tid. Just nu vill ja ta vara på den med A. *fniss* Men men, tiden utvisar hur livet blir. Hur saker utvecklar sig för A och så.. inge o dalta me ju! Knäppa Frida. Tänker för mkt. Analyserar för mkt. Uppskattar för lite!

Jag ska iaf uppskatta de här nu! Ja ska inte drövla. Jag ska ärligt talat försöka o läsa lite. Tänka på nåt annat. Imorgon är det ju JULAFTON. ja. nu ska ja gå iväg o försöka uppskatta mitt liv lite. Det är livet värt. Fan - rycka upp mig! Det måste ja o de ska ja minsann..

//Heaven