distanser

så nu har man hittat en snubbe o varje gång vi ses e man så glad. de e så bra allting. ja e glad,han e glad. vi e glada o lyckan sprids likt solsken över en förälskad äng...

men vi ses ju inte hela tiden förstås.. så vad händer där emellan? han går hem till sig och jag är här hos mig.. jag saknar och jag väntar och när vi sen ses är man lycklig igen. frågan dök upp.. i huvudet.

hans liv.. han har sitt liv. jag är tacksam över att han har det och inte är beroende av mig 24/7.. men borde han inte känna nån slags längtan ändå? känna att ja.. han saknar mig kanske. slå en pling för o se om allt e okej eller bara för o säga godnatt.. hm.. småsaker kanske. men o ha mer kontakt med andra människor som inte betyder något än med honom i veckorna känns grymt tröstlöst. när han jobbar e det inget snack om saken.. ja menar, han har två små timmar för sig själv. dem behöver han till just det..sig själv.. me nu då.. sjukskriven i två veckor och inga synliga planer på att ens träffa mig under denna tid.. och fortfarande kanske ett sms t godnatt på sin höjd..

jag tog upp det med honom.. han är inte van o vara i ett förhållande annat än med sig själv, han har sina rutiner o sina vanor och ärligt talat behöver han inte mig i de livet egentligen.. han hade förberett livet som ensam. sen kom jag.. krocken blev väl för mkt antar jag. väl med mig kan det hanteras.. men det är det andra. så fort han kommer till trygga hemmet så beteer han sig som jag var.. som alla andra. som en nätpolare typ.. telefonen används otroligt lite.. 30 minuter på 3 dagar.. o han tycker inte om luren. också nåt ja kan förstå.. om det inte vore för det att vi bodde 22 mil ifrån varandra. det är här haken kommer..

alla tycker inte om telefonprat. men då kan man väl träffas istället? nej.. det tar fem timmar o ta sig kommunalt med buss.. så fort man kommer till ro o känner att man kan slappna av tillsammans så e det dags o säga adjö.. även han tyckte känslan var att börja om varje helg.. aldrig komma riktigt nära..

så lösningen vore enkel. vi träffas i en vecka först o främst.. konstant. och ser hur der går o lär känna varandra. mennaturligtvis ska det inte vara så enkelt. andreas är sjukskriven nu.. 2 veckor till o börja med från i måndags.. o innan det var det preliminärt en vecka.. stackarn mår bajs.. han har lungsäcksinflammation och jag känner mig då åännu mer hjälp och maktlös och deinitivt dum som tar upp en sån sak när stackarn ligger o har så ont.. hur som vore det ju bra om man kunde ses o ja kunde ta hand om han eller nåt, men han vill va ensam nu när han e sjuk.. nämde nämlgien detta i förbifarten men fick ingen vidare respons. varpå jag drar min slutsats.. alltså det vore ju faktiskt liksom två flugor i en smäll..

men som sagt.. det gick inte.. jag sa det.. vi skulle behöva träffas i typ en vecka och se.. men det går inte sa han då... nehe.. då vet jag inte var min respons.. när det tydligen inte går o se en vecka. "tydligen.. nej.. inte tydligen. det GÅR inte i en vecka helt enkelt." så sa han då.. senbörja han sväva ut o rubbla rabbla svabbla om det ena o det andra.. bl.a. om att närhan slutar jobbet så har han tid.. frågan e ju när det blri, om det blir. alls.

naturligtvis e det för tidigt o tala om nån flytt hit.. möjligtvis om han flyttade till en egen lägenhet men ja kan ju tänka mig att det skulle kännas enormt onödigt o dessutom känner han ju ingen här...
 
så min slutsats till detta är: för icke telefonvänligt inställda människor som har ett distansförhållande är distanser ett rent jävla helvete!!

bara så ni vet, gott folk..

jaja.. nu e de bara o säka vidare på jobbfrronten också.. för att frångå från ämnet.. o sova det kan man ju inte alls med de här snurrandes i huvudet.. han egna liv och mitt liv och vårt (?) liv.. imorgon ja... eller senare idag.. med tanke på vad klockan står på.. så ska ja gå in för cvskrivningen igen.. igen.. suck.. distanser e faan inte lätt. jobb hittar man ju tydligen inte heller lätt som en plätt.. shit o apa.. miss him like crazy.. frågan e om han saknar mig i sit liv där han inte behöver mig. haha.. tankar tankar. han säger att ja tänker för mkt. det är mitt problem tydligen.som att jag inte visste det. ge mig ett jobb o vips så har ja annat o tänka på.. en hjälp på vägen iaf! vad var det mer.. jo att ja tydligen blir apatisk på söndagar.. konstigt. visste ja inte om själv.. lustigt va man får reda på saker genom andra.  kanske uppfattas jag som det är ja vet att hanska gå.. och att den där hemska veckan ensam ska börja.. utan bekräftelse o allt de där.. han behöver ju inte lika mkt sånt från mig som ja från honom sa han idag..

stämmer säkert. han har ju sitt på det torra. ja e liksom bara bonus.. jahoppas innerligen att ja kan vara annan bonus än när det bara passar honom dock... tror inte han gör så med flit. för som sagt, när vi väl ses e det toppen.. men ja.. i veckorna har han ju sitt. han behöver inte det här guligull o prata i telefonen och skicka massa sms och tala om vad man gör och allt som hör till de där nyförälskelsen när man inte ses.. egentligen så skulle ja ju se fram emot ett godnatt samtal förstås... varje dag. men de e en sån där förväntning igen... han hatar att folk förväntar sig saker.. *klia i huvudet* vore iaf trevligt med en sån rutin.. men men.. man kan väl inte ha allt. en bra pojkvän när man ses o en toppengullig när man inte ses.. haha.. vore ändå najs o känna sig uppskattad då också.. eller iaf känna av att ja har en plats där.. undrar om han ser det så.. hm...

bara en sån sak att ja faktiskt inte vet när ja ska träffa honom igen.. det gör en lite stingslig. han har som sagt ont nu o så... skulle tydligen in t norrtälje eller sthlm på torsdag eller förmodligen fredag o shoppa... om han inte fått sin röntgen tid då.. också nåt lite konstigt. han vet inte när han får den men han bad mig föruto följa med på den men nu verkar det inte vara en issue längre? har han ändrat sig eller tar han bara för givet att ja kan släppa allt i sista sekunden o spriiinga dit när han inte ens kan ringa o säga godnatt?

ne nu e ja elak.. kanske e lite bitter ändå.. men ja känner ju verkligen för honom.. betyder ju än mindre att ja inte vill träffa honom o än mer att ja vill ta hand om hojnom o när man blir nekad det så känns de ju i själen.. hur nära får man komma o hur långt ifrån ska man stå? hur mkt ska ja fråga o hur ska man vara?

ja distanser fysiskt o psykiskt som följd av de fysiska. inte roligt. skit på dem. tips någon?



släpp in dina nära idag..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback